Margareta Leijonhufvud – chefen på Gripsholm
Under Vasatiden var Gripsholms slott arbetsplats för hundratals personer och i princip helt självförsörjande. Chef över allt detta var husfrun – drottning Margareta Leijonhufvud.
"Ett för husliga värv synnerligen väluppfostrat och dugligt fruntimmer.”
Historikern Anders Fryxell
Drottning Margareta Leijonhufvud, Gustav Vasas andra hustru, var en ovanligt kompetent husmor. Dessutom var hon en duktig chef och logistiker, och den enda som den misstänksamme kungen helt litade på. På Gripsholm, Vasafamiljens favoritslott, kan man fortfarande ana spåren efter denna anmärkningsvärda kvinna.
På Margaretas tid var Gripsholms slott ett samhälle i miniatyr, i princip helt självförsörjande. Här kärnade man smör, bryggde öl, födde upp djur, stoppade korv och bakade. Här odlade man säd, grönsaker, örter och frukt, fiskade, jagade, vävde och sydde kläder. Chef över alltsammans, med ansvar som en vd för ett större företag, var drottning Margareta.
”med allgod lycksalighet begåvad …; både rika och fattiga det bekände”
En diplomatisk drottning
Margareta hade det yttersta ansvaret för det kungliga hushållet och fatburen, de kungliga förråden. Hon skulle se till att alla anställda hade mat och kläder, och fick vård om de blev sjuka. Det var också hennes uppgift att hålla ordning på ekonomin och fungera som något av en diplomat. Man gick nämligen inte gärna till kungen direkt, i stället talade man först med Margareta, som var en av de få personer kungen verkligen litade på. Allt detta klarade hon utmärkt. Hennes bror, Sten Eriksson, skriver till exempel i minnesanteckningar att hon var ”med allgod lycksalighet begåvad …; både rika och fattiga det bekände”. Margareta Leijonhufvud måste med andra ord ha varit en mycket stark och kompetent kvinna.
Margaretas Gripsholm
Gripsholm var det slott som Vasafamiljen föredrog och här bodde de allt längre perioder under tiden då familjen växte. Slottet hade fyra försvarstorn med tjocka väggar och små gluggar av försvarsskäl. Huvudentrén låg mot vattnet eftersom båt var det snabbaste färdmedlet. Inåt borggården är fönstren större och där fanns kungafamiljens rum. Barnens rum låg ovanför föräldrarnas med en trappa emellan. Boningsrummen hade lågt i tak, bara 2,5 meter, och var rätt små, för att man skulle kunna värma upp dem någotsånär. I kungens och drottningens våning fanns också tre riktigt stora salar med dubbel takhöjd, varav två delvis är bevarade. Troligen möttes kungens och drottningens rum i våningens mitt.
Under 1500-talet täckte man ofta väggar och tak med målningar eller rikt dekorerade paneler, medan golven var enkla brädgolv. Möblerna var ofta väggfasta och stolar var sällsynta, även i kungens våning. I stället använde man bänkar och enkla bockbord, som täcktes av textilier. I högstatusrumhängde dyrbara vävda tapeter. De var de mest exklusiva inredningsföremålen och togs med, packade i kistor, när man flyttade mellan de olika slotten. Köket låg på grund av brandrisken i en separat byggnad, liksom badhuset (en bastu). I omedelbar närhet till slottet låg visthusbodar, förråd och ladugårdar.
Handfast och kompetent
Margareta var den person som allt snurrade kring. Hon mjölkade förstås inte korna själv, det gjorde de 22 mjölkerskorna i Kungsladugården, men hon gick dit och inspekterade – och framförde klagomål om korna gav för lite mjölk.
I en av 1500-talets bästsäljare, Hushållsekonomi för ungt adelsfolk, skildrar Per Brahe hur hushållsarbetet på ett stort gods organiserades. Han beskriver bland annat vad det innebar att ha ansvar för fatburen:
”allt det, som kvinnofolksgärning tillkommer, såsom fatebur, boskapsrykt, spinna och väfva, hålla not och nät vid makt, mälta, brygga, baka och skräda, kokning, mjölkning, ystning, och kärning”.
Arbetet följde årstidernas växlingar och en kompetent husmor visste vad som behövde göras varje månad för att det hela året skulle finnas mat åt dem som bodde och arbetade i huset, samt kläder och ved för att hålla värmen. I juli var det slåtter, i augusti skulle man sylta körsbär, torka plommon och plocka humle, och i oktober var det slaktmånad. Drottningen hade många som skötte det praktiska arbetet, men det var ändå hennes ansvar att se till att alla gjorde det de skulle.
Till vardags utförde Margareta en stor mängd handfasta arbetsuppgifter. Bland annat betalade drottningen räkningar och tog emot och lämnade ut varor. En sommardag 1539 påminde hon till exempel kamrererna om att en skräddare skulle få betalt, en annan dag i juni 1545 noteras det att hon tog emot 16 tunnor med honung som levererades till det kungliga hushållet.
Researrangör med stort ansvar – och tio barn
Margareta hade inte bara ansvar för Gripsholm, utan även för hushållet vid de andra kungliga slotten, samt de 60-tal gårdar som hon ägde privat. Till råga på allt skulle Margareta ha koll på den komplicerade logistiken när kungafamiljen, personalen och statsförvaltningen flyttade mellan de olika slotten. Det var Margaretas ansvar att se till att det fanns mat, sängar och ved när följet anlände till nästa kungliga slott. Om ölet var blaskigt klagade kungen.
Under sitt äktenskap var Margareta nästan ständigt gravid. Hon födde tio barn, varav åtta överlevde till vuxen ålder, något av en bedrift vid den här tiden. Både drottningen och kungen vakade ständigt över barnens hälsa. Den annars fruktade kung Gustav var något av en hönspappa och skickade ängsliga instruktioner när barnen skulle resa någonstans:
”Ha god tillsyn med, att de bliva välförvarat med kläder ett och annat, ty förty den köld och frost här efter är, det är ganska farligt”.
Föräldrarna budade också över frukt och instruktioner om kläder och huskurer, och när dottern Cecilia blivit sjuk skrev kungen att de andra barnen skulle hålla sig inomhus för att undvika ”den sjukdom där vankar”. Men döden kan ingen undgå. Margareta Leijonhufvud avled 26 augusti 1551, 35 år gammal och djupt sörjd av kungen. Krönikören Per Brahe skrev om hennes död: ”Då miste solen sitt sken”.
Toppbilden: Porträtt (beskuret) av Margareta Leijonhufvud, utfört av Johan Baptista van Uther. Foto: Erik Cornelius/Nationalmuseum